Livet gick inte att rädda
Onsdagen den 4 november var en helt vanlig dag. Jag var på mitt jobb och min pappa var på sitt.
Plötsligt faller min far ihop på sin arbetsplats. Dessförinnan hann han klaga på att han mådde illa och kände sig yr.
Jag satt på mitt kontor och jobbade på som vanligt. Telefonen ringer. Min mor. Hon sa att hon hade tråkiga nyheter: pappa har åkt in med ambulans.
Att min far åker ambulans betyder grav allvar. Jag blev ledsen.
Min far som fallit till marken på jobb kräks och blir okontaktbar. Ambulans kommer till plats. Pulsen är svag. Ytterligare en ambulans kommer.
Första snön faller. Min fars hjärta slutar att slå. Hans liv går inte att rädda.
Min bror får döds beskedet av min mamma. Han ringer mig.
Nej nej nej nej nej! Skriker jag...neeeej!
Jag bryter ihop omdelebart men samtidigt tycker jag att jag ska jobba klart. Märkligt hur man tänker.
Några timmar senare kommer vi till sjukhuset. Läkare förklarar händelseförloppet och säger att de har ingen aning om varför hjärtat slutade slå. De ska obducera honom.
Vi får komma in i ett rum. Där ligger min pappa. Fridfullt sovande. Jag flyttade mig från stol till stol. Grät floder och kunde inte förstå varför min pappa lämnat mig så hastigt.
Till sluta vågade jag röra min pappa. Jag ville aldrig säga farväl.
Sitter fortfarande och förstår inte vad som hänt. Han är borta. Jag kommer aldrig mer att få se min far. Inte i det här jordlivet i alla fall.
Det är jag och min bror. Vi får sköta allt. Min far levde ensam.
Min bror och jag.
Hur går man vidare efter det här...
Plötsligt faller min far ihop på sin arbetsplats. Dessförinnan hann han klaga på att han mådde illa och kände sig yr.
Jag satt på mitt kontor och jobbade på som vanligt. Telefonen ringer. Min mor. Hon sa att hon hade tråkiga nyheter: pappa har åkt in med ambulans.
Att min far åker ambulans betyder grav allvar. Jag blev ledsen.
Min far som fallit till marken på jobb kräks och blir okontaktbar. Ambulans kommer till plats. Pulsen är svag. Ytterligare en ambulans kommer.
Första snön faller. Min fars hjärta slutar att slå. Hans liv går inte att rädda.
Min bror får döds beskedet av min mamma. Han ringer mig.
Nej nej nej nej nej! Skriker jag...neeeej!
Jag bryter ihop omdelebart men samtidigt tycker jag att jag ska jobba klart. Märkligt hur man tänker.
Några timmar senare kommer vi till sjukhuset. Läkare förklarar händelseförloppet och säger att de har ingen aning om varför hjärtat slutade slå. De ska obducera honom.
Vi får komma in i ett rum. Där ligger min pappa. Fridfullt sovande. Jag flyttade mig från stol till stol. Grät floder och kunde inte förstå varför min pappa lämnat mig så hastigt.
Till sluta vågade jag röra min pappa. Jag ville aldrig säga farväl.
Sitter fortfarande och förstår inte vad som hänt. Han är borta. Jag kommer aldrig mer att få se min far. Inte i det här jordlivet i alla fall.
Det är jag och min bror. Vi får sköta allt. Min far levde ensam.
Min bror och jag.
Hur går man vidare efter det här...
Kommentarer
Trackback
