gollygosh

Onsdagen den 4 november var en helt vanlig dag. Jag var på mitt jobb och min pappa var på sitt.
Plötsligt faller min far ihop på sin arbetsplats. Dessförinnan hann han klaga på att han mådde illa och kände sig yr.

Jag satt på mitt kontor och jobbade på som vanligt. Telefonen ringer. Min mor. Hon sa att hon hade tråkiga nyheter: pappa har åkt in med ambulans.
Att min far åker ambulans betyder grav allvar. Jag blev ledsen.

Min far som fallit till marken på jobb kräks och blir okontaktbar. Ambulans kommer till plats. Pulsen är svag. Ytterligare en ambulans kommer.

Första snön faller. Min fars hjärta slutar att slå. Hans liv går inte att rädda.

Min bror får döds beskedet av min mamma. Han ringer mig.

Nej nej nej nej nej! Skriker jag...neeeej!
Jag bryter ihop omdelebart men samtidigt tycker jag att jag ska jobba klart. Märkligt hur man tänker.

Några timmar senare kommer vi till sjukhuset. Läkare förklarar händelseförloppet och säger att de har ingen aning om varför hjärtat slutade slå. De ska obducera honom.

Vi får komma in i ett rum. Där ligger min pappa. Fridfullt sovande. Jag flyttade mig från stol till stol. Grät floder och kunde inte förstå varför min pappa lämnat mig så hastigt.
Till sluta vågade jag röra min pappa. Jag ville aldrig säga farväl.

Sitter fortfarande och förstår inte vad som hänt. Han är borta. Jag kommer aldrig mer att få se min far. Inte i det här jordlivet i alla fall.

Det är jag och min bror. Vi får sköta allt. Min far levde ensam.
Min bror och jag.

Hur går man vidare efter det här...

Igår en hel vanlig dag på mitt arbete och en helt vanlig dag på min fars arbete.
Jag fick beskedet att far min hastigt ramlar ihop på jobbet mevetslös. Hans hjärta slutade slå i ambulansen.
Livet gick inte att rädda.

Min älskade far. Han är borta.

Jag kan inte med ord beskriva min sorg och tårarna tar aldrig slut.

Pappa, du  fattas mig.

Jag har en stilla undran, varför vill vissa av mina kollegor slå på mig. Jag är en vandrande måltavla för deras aggressioner och roliga hugg.

What have I ever done to deserve this?

Jag sitter och pillar och trixar i diverse adobe program men inte eff aaa enn kommer jag på nån schysst design.
Jag begär förstärkning.
Vart hittar jag den?

Wow, vad glad jag är att denna dagen är över. Måndags syndromet slog på hårt idag. Inget kaffe i världen som fick igång  mig. Däremot tyckte jag att den viss kollega tittade på mig med tindrande ögon och rodnande kinder.
Hm, does he have a secret crush on me or what?
Kanske har jag drabbats av storhets vansinnse.

Däremot tittade sockersöta killen med den gråa koftan in idag. Alltså han är så söt att man ba vill äta upp honom. Helst ta han under armen och springa. MIN MIN MIN!!!

Nu ska jag äta gourmet middag. Spaghetti och hamburgare med ketchup. Känn på den!

Jorå jag kan inte klaga på dagens utgång. Bakad potatis på grafitti. Latte + kladdkaka på gräddhyllan. Ett glas rött på en pub jag redan glömt namnet på och BIO utan popcorn.

Lund var kallt och blåsigt men fy faen vad jag har garvat. Vissa saker går tyvärr inte att återberätta, det blir bara katastrof. Budksapet går fram ändå va, jag har haft det kul. Jag har skrattat tre gånger tills tårarna sprutade.
En tjej på tåget hem med rosa hår och hatt skrattade oxå. Hon bara hörde min förklaring på en glas jag åt en gång för 13 års sedan innan jag tog 21:09 tåget till Amsterdam. Glassen var så HÄÄÄÄÄR stor.

Filmen. Den var bra. Givetvis satt jag och jämförde med boken. Eller försökte mest minnas boken. Filmen var vacker och snyggt filmad och jag ör faktiskt impad av Buffy...eller förlåt Michelle Gellar. Men shit vad smal hon är. Människan behöver äta mat. Trodde man tjänade dinero i Hollywood.
Plötsligt i filmen spelades en svensk låt. Trodde att det var reklamavbrott men ikke. Lisa Ekdal lallade på. Vi sjöng me så klart!

Jag får bjuda godnatt här mina kära läsare!

Idag är det en efterläntad söndag. Äntligen äntligen ska jag få gå på bio med min älskade vän Gräs. Som vi har skjutit upp denna rendez vous många gånger. Gräs börjar snart tro att jag dissar honom.
Fattas bara att han ringer återbud idag. Då dör jag.
Vi ska ta tåget in till Lund. Hänga på Gräddhyllan, kika in på Ebbas skafferi, snurra runt bland löven och sen, sen värmer vi våra frusna tår i biosalongen.
Paulo Coleho, ja det är sant, jag har läst alla hans böcker som finns på svenska. Samt några fler. Han har skrivit en bok som nu blivit film. Otroligt spännande. Den ska vi se i kväll.

 

När jag sen cyklar hem från stationen kommer det vara mörkt som i helvetet själv och kallt som i en isbjörns rövhål. Hoppas jag hittar hem genom skogen. Lampan på cykeln är trasig. Snuten kommer säkert jaga mig med blåljus.

Fördelen med det: kommer hem snabbt och blåljusen lyser upp skogen.

Nackdelen: jag får böter och utskällning av snuten. Kanske till och med åka i finkan. Fast fördelen med det är att jag kanske får kroppsvisitation av en snygg polis.

 

 

 

Lördag idag. Oh yes. Yeah. Dansar loss til Rihannas Disturbia. Spotifi is da shit. Detta är det närmaste en het nattklubb jag kommer ikväll.
Det blir TV-spel och en massa godis. Hjortronlikör och skumpa.

I am going to kick ass på TV-spel.

Sorgen i mitt hjärta känns mindre smärtsam idag. Jag hanterar det bra. Jag är stolt över mig. Så stolt.
Midre stolt över att jag ännu inte lyckats hitta på en kul design som passar Golly Gosh.
Golly Gosh är ju en lättsam och rolig brud. Jag då alltså.

Well folks, ha en het lördag.




Poss på er!

Så sant som det är sagt.

Vad ska man skriva här?

Jag har stora planer för min lilla lilla och helt okända blogg.
Just nu snider jag planer för en otroligt snygg design...men fan vad avlägset det känns. Inga, absolut INGA bra design idéer alls.

Ah, jag slänger mig framför soffan så länge då.

C ya'll

PS. Mitt liv är kaiko DS